Om Malaria

Malaria är en sjukdom som orsakar runt en halv miljon dödsfall om året. Den överförs av ett fyrtiotal myggarter av släkten Anopheles. Dessa myggor sprider malariaparasiter från människa till människa när de suger blod. Det finns fem olika typer av malariaparasiter som ger sjukdom hos människor, varav den som ger den allvarligaste formen av sjukdomen och är orsaken till de allra flesta dödsfallen är Plasmodium falciparum. Fyra av de fem parasiterna har huvudsakligen människan som värd medan den femte, som endast finns i Sydöstasien, egentligen har apor som värd. Parasiterna tar sig först till levern där de förökas i leverceller och när de infekterade levercellerna brister tar de sig ut i blodet och infekterar röda blodkroppar där de förökar sig och spränger dessa. Därför har man ofta ett lågt blodvärde vid malaria. Hos två av de fem olika malariaparasiterna kan det finnas sovande parasiter i levern som kan aktiveras upp till år efter infektionen.

Symptomen på malaria är ofta ospecifika, såsom feber, huvudvärk, muskelvärk, diarréer. Vissa av malariaparasiterna strömmar ut i blodet i regelbundna cykler som kan ge upphov till feber med regelbundna intervaller. Den allvarligaste formen är cerebral malaria, när hjärnan blir infekterad av parasiter, med kraftigt ökad dödlighet. Malaria diagnostiseras på sjukhus genom snabbtest och/eller mikroskopering av blodet då man kan se parasiterna. Om man befinner sig i malariadrabbat område eller har kommit från ett sådant den senaste tiden och har feber bör man söka läkare för att utesluta att malaria är orsaken till febern. Malaria är idag framförallt en tropisk sjukdom, även om den var relativt vanlig i Europa och även fanns i Sverige för hundra år sedan. Olika malariaparasiter dominerar i olika regioner. Myggan som sprider malaria behöver vattendrag där den kan föröka sig och en viss värme. Det är därför störst risk att få malaria under regnperioder då det på många håll finns rikliga vattenreservoarer där myggan kan föröka sig. På hög höjd finns inga malariaparasiter. Generellt sett är risken störst att få allvarlig malaria i tropiska Afrika, men den finns också i delar av Latinamerika och Asien.

I Sverige finns på apoteken tre olika typer av malariaprofylax, som alla är receptbelagda. Två av dem är medel mot malaria som även kan användas vid behandling av malaria, där det ena tas en gång i veckan och det andra en gång om dagen. Biverkningar här kan vara framförallt psykiska med exempelvis mardrömmar. Det tredje medlet är en egentligen en sorts antibiotika, alltså verksamt mot bakterier, men som även skyddar mot malaria. Nackdelen med det medlet är att man kan få så kallade fototoxiska reaktioner, dvs utslag om man exponeras för solljus. Långt ifrån alla får dock sådana reaktioner och för vissa fungerar preparatet utmärkt. Det är viktigt att komma ihåg att man måste börja ta profylax innan man kommer till malariadrabbat område och inte ska sluta förrän en tid efter att man kommit hem.

Det finns två huvudsakliga sätt att förebygga malaria. Det ena är att skydda sig för myggbett och det andra är att använda malariaprofylax. Man skyddar sig bäst från myggbett genom att täcka så stor dela av kroppen som möjligt. Särskilt mellan gryning och skymning då de flesta malariamyggor är som mest aktiva bör man ha långärmad skjorta/tröja och långa ben på byxorna. På de delar av kroppen som man inte täcker med kläder bör man i malariadrabbat område använda myggmedel. När man sover bör man använda impregnerade myggnät. På många hotell finns sådana, men det kan vara bra att inspektera dem innan man lägger sig och om det finns hål eller revor se till att få ett nytt myggnät alternativt försöka tejpa över de hål som finns. Reser man mer primitivt och är osäker om det kommer att finnas myggnät där man ska bo bör man köpa ett myggnät som man tar med sig. Om man ska använda profylax och vilket medel man ska välja till en viss resa beror bland annat på om det är vanligt med parasiter som är motståndskraftiga, resistenta, mot något av medlen på platsen, om det finns några potentiella biverkningar man särskilt vill undvika och om man tidigare använt någon profylax och hur man i så fall tålt den. Det är därför överväganden som bör göras i samråd med läkare på vaccinationsmottagning.

Nenad Petrovic, infektionsläkare